När jag beslöt mig för att skriva beklagade jag mig för en vän. Jag ansåg mig inte kunna skriva om relationer. Jag visste inget om relationer, tyckte jag.
“Du som varit med om så mycket, svarade hon. Du måste ha mängder av erfarenheter att ösa ur.”
Nu, när jag skriver, dyker minnen upp på löpande band. Jag minns andra människor, vad de sagt och gjort, hur de reagerat i olika situationer. De står som spön i backen.
Jag kan kanske inte tolka och förklara dem. Men jag kan beskriva. Kanske kan läsarna ana vad jag inte förstått.
Inlägg
1 kommentarer:
Jag vet en peson som satt med glasögonen i pannan och som såg viktig ut. Han finns säkert med i dina skrifter !
Skicka en kommentar